Såhär lite efteråt...
....känns det fortfarande okej. Jag är stolt över hur mycket jag kämpade så långt det bara gick.
(Bild från kvällen innan - jag sprang i en vit t-shirt med trycket "Jag springer för Friends" och underställströja som jag fick låna av snälla Mira. Jag hade strumporna men de gömde sig under löpartights)
Här kommer hela storyn:
0 - 5 km. Snitthastighet: 5.26 min/km
Solen kikade fram lagom till att vi rörde oss mot starten. Eftersom man måste stå i startfållan så länge innan blev den enda uppvärmningen lite skuttande på stället. Starten gick utan extrem trängsel. Jag gick ut starkt och kände mig stark. Benen flöt på. Jag kände dock av vaderna lite redan här men jag tror att kompressionsstrumporna räddade mig (nästan hela vägen fram).
(De här var redan i mål när jag gick till startfållan. Nytt rekord i år igen - de är grymma. Snart kommer nog någon under timman - bara 23 sekunder kvar att pressa ner)
5-10 km. Snitthastighet 5,41 min/km
Lyckdes snitta precis på målhastigheten. Benen flöt fortfarande på bra. Jag kände att jag hade marginal sammanslaget och trodde på mig själv. Vid 7 km fick jag dock ta min första puff Bricanyl men lungorna samarbetade fint. Solen värmde ordentligt och jag drack vatten på flera stationer.
10-15 km. Snitthastighet 5,41 min/km
Lyckades hålla mig kvar på samma stabila tempo men nu fick jag kämpa för det. Tappade ofta tempo och fick motivera mig själv för att trycka på. Hisingen ville inte ta slut. När jag äntligen såg Göta Älv-bron var det en lättnad och det gick relativt lätt uppför. Nerför gick mantrat i huvudet "låt nerförsbacken göra jobbet, bara lyft på benen" så även i denna nerförsbacke susade jag förbi alla! Jag förstår mig inte på de som bromsar sig nerför när man kan få gratisfart!
15-20 km. Snitthastighet 6,40 min/km
Det är på avenyn som prövningen börjar. Jag bet ihop och försökte peppa mig själv att trycka på men benen ville inte riktigt samma sak som jag. Inte lungorna heller och jag tog mer Bricanyl än vad man borde.
Jag hade en inre dialog som lät ungefär såhär: "Jag orkar inte! Jo, det gör du. Nu har du kämpat såhär länge. Håll ut, det är inte många km kvar. Du KAN! Du har uthålligheten, du har tränat för detta. Du SKA under 2 timmar". Sen fick jag syn på att jag tappat tempo, pressade på upp till 5,30 och sen spelades samma dialog upp i skallen om och om igen :) (Kan man kalla det dialog om man tänk-pratar med sig själv... haha). Tog mina första klunkar energidryck i hopp om nya krafter men fortsatte att grina illa av anstängningen.
I hela 19 km så låg jag i fas. Jag hade iuförsig 3 km (km nr 17-19) med snitttider på strax över 6 min-tempo och skulle ha behövt avsluta de sista 2 på ca 5,40 men med vilja hade det kanske gått. Men nu ville inte lungorna mer. Det är trist att varje gång jag pressar mina gränser så börjar luftvägarna pipa. Så det var bara att välja - gå eller svimma. Jag gick. Och jag grät en skvätt. Jag grät för att jag inte skulle kunna nå min tid. Jag grät för att jag var frustrerad och arg på min astma - jag var ju sååå nära.
(Huvudet åker bakåt när jag inte får luft)
Jag vill tacka den otroligt hjälpsamma medlöperskan som erbjöd sig att pausa sitt eget lopp och sätta sig med mig i gräset. Men jag behövde inte sätta mig och kunde fortsätta gå. Lungorna började lugna ner sig och jag kunde sätta igång och jogga lite lätt - men det gillade inte vaderna som knöt ihop sig till en liten boll. Kramp - hela vaderna imploderade. Så istället för att gå och iaf ta sig framåt så fick jag STANNA och stretcha.
20 - 21,1 km. Snitthastighet: 7,35 min/km
Sådär fortsatte det. Jag joggade en bit tills lungorna eller vaderna sa ifrån och jag fick gå igen. Men de sista ca 300 metrarna lyckades jag jogga (stappla) fram och jag lyckades t.o.m. trycka på en spurt på slutet!
Jag berättar om detta för att det är min varvet-berättelse, inte för att ursäkta att jag inte nådde mitt mål. Vem vet - utan alla om och men hade jag kanske varit först under EN timma på varvet någonsin :) Det finns alltid om och men.
Det här var det bästa min kropp med alla dess för och nackdelar förmådde igår.
Fördelar: Knäna mådde bra. Jag fick inte skav någonstans. Jag var pigg. Vädret kunde inte varit bättre.
Nackdelar: Astma och kramp.
För att få till ett toppenlopp måste alla bitar falla på plats. Men på ett sätt är det skönt att det inte gör det - för nu har jag en tid som jag vet att jag kan slå och har en stark vilja att slå.
Summa summarum
Sluttid: 02,05,32
Snitttid: 5,57
Snittpuls: 170 slag/minut
Nu är det fokus framåt:
Om mindre än tre veckor är det marathon. Innan dess ska jag få mina vader masserade och strecha varje dag. Jag ska dessutom se till att jag får bättre mediciner mot min astma!
Full fart framåt!
(Bild från kvällen innan - jag sprang i en vit t-shirt med trycket "Jag springer för Friends" och underställströja som jag fick låna av snälla Mira. Jag hade strumporna men de gömde sig under löpartights)
0 - 5 km. Snitthastighet: 5.26 min/km
Solen kikade fram lagom till att vi rörde oss mot starten. Eftersom man måste stå i startfållan så länge innan blev den enda uppvärmningen lite skuttande på stället. Starten gick utan extrem trängsel. Jag gick ut starkt och kände mig stark. Benen flöt på. Jag kände dock av vaderna lite redan här men jag tror att kompressionsstrumporna räddade mig (nästan hela vägen fram).
(De här var redan i mål när jag gick till startfållan. Nytt rekord i år igen - de är grymma. Snart kommer nog någon under timman - bara 23 sekunder kvar att pressa ner)
5-10 km. Snitthastighet 5,41 min/km
Lyckdes snitta precis på målhastigheten. Benen flöt fortfarande på bra. Jag kände att jag hade marginal sammanslaget och trodde på mig själv. Vid 7 km fick jag dock ta min första puff Bricanyl men lungorna samarbetade fint. Solen värmde ordentligt och jag drack vatten på flera stationer.
10-15 km. Snitthastighet 5,41 min/km
Lyckades hålla mig kvar på samma stabila tempo men nu fick jag kämpa för det. Tappade ofta tempo och fick motivera mig själv för att trycka på. Hisingen ville inte ta slut. När jag äntligen såg Göta Älv-bron var det en lättnad och det gick relativt lätt uppför. Nerför gick mantrat i huvudet "låt nerförsbacken göra jobbet, bara lyft på benen" så även i denna nerförsbacke susade jag förbi alla! Jag förstår mig inte på de som bromsar sig nerför när man kan få gratisfart!
15-20 km. Snitthastighet 6,40 min/km
Det är på avenyn som prövningen börjar. Jag bet ihop och försökte peppa mig själv att trycka på men benen ville inte riktigt samma sak som jag. Inte lungorna heller och jag tog mer Bricanyl än vad man borde.
Jag hade en inre dialog som lät ungefär såhär: "Jag orkar inte! Jo, det gör du. Nu har du kämpat såhär länge. Håll ut, det är inte många km kvar. Du KAN! Du har uthålligheten, du har tränat för detta. Du SKA under 2 timmar". Sen fick jag syn på att jag tappat tempo, pressade på upp till 5,30 och sen spelades samma dialog upp i skallen om och om igen :) (Kan man kalla det dialog om man tänk-pratar med sig själv... haha). Tog mina första klunkar energidryck i hopp om nya krafter men fortsatte att grina illa av anstängningen.
I hela 19 km så låg jag i fas. Jag hade iuförsig 3 km (km nr 17-19) med snitttider på strax över 6 min-tempo och skulle ha behövt avsluta de sista 2 på ca 5,40 men med vilja hade det kanske gått. Men nu ville inte lungorna mer. Det är trist att varje gång jag pressar mina gränser så börjar luftvägarna pipa. Så det var bara att välja - gå eller svimma. Jag gick. Och jag grät en skvätt. Jag grät för att jag inte skulle kunna nå min tid. Jag grät för att jag var frustrerad och arg på min astma - jag var ju sååå nära.
(Huvudet åker bakåt när jag inte får luft)
Jag vill tacka den otroligt hjälpsamma medlöperskan som erbjöd sig att pausa sitt eget lopp och sätta sig med mig i gräset. Men jag behövde inte sätta mig och kunde fortsätta gå. Lungorna började lugna ner sig och jag kunde sätta igång och jogga lite lätt - men det gillade inte vaderna som knöt ihop sig till en liten boll. Kramp - hela vaderna imploderade. Så istället för att gå och iaf ta sig framåt så fick jag STANNA och stretcha.
20 - 21,1 km. Snitthastighet: 7,35 min/km
Sådär fortsatte det. Jag joggade en bit tills lungorna eller vaderna sa ifrån och jag fick gå igen. Men de sista ca 300 metrarna lyckades jag jogga (stappla) fram och jag lyckades t.o.m. trycka på en spurt på slutet!
Jag berättar om detta för att det är min varvet-berättelse, inte för att ursäkta att jag inte nådde mitt mål. Vem vet - utan alla om och men hade jag kanske varit först under EN timma på varvet någonsin :) Det finns alltid om och men.
Det här var det bästa min kropp med alla dess för och nackdelar förmådde igår.
Fördelar: Knäna mådde bra. Jag fick inte skav någonstans. Jag var pigg. Vädret kunde inte varit bättre.
Nackdelar: Astma och kramp.
För att få till ett toppenlopp måste alla bitar falla på plats. Men på ett sätt är det skönt att det inte gör det - för nu har jag en tid som jag vet att jag kan slå och har en stark vilja att slå.
Summa summarum
Sluttid: 02,05,32
Snitttid: 5,57
Snittpuls: 170 slag/minut
Nu är det fokus framåt:
Om mindre än tre veckor är det marathon. Innan dess ska jag få mina vader masserade och strecha varje dag. Jag ska dessutom se till att jag får bättre mediciner mot min astma!
Full fart framåt!
Kommentarer
Trackback
