Run Sara Run

Vad är väl ett Marathon i Stockholm
Alldeles kallt, blåsigt, regnigt, jobbigt, krampigt, ont som fan i knäigt

Men alldeles alldeles underbart.

Gick i mål på 4,54,55 och är så jäkla nöjd.

Jag, Sara Nilsson, har sprungit ett Marathon! Helt unbeliveble!

Jag springer en mil.

Om den känns lätt, som den måste så kör jag på så länge kroppen inte känns knas.

Om den känns tung så är det ingen ide och jag tackar Stockholm för upplevelsen och kliver av.

Vill ni följa mig så är mitt startnummer 21335

Nu är vi i Stockholm hos min otroligt gästfria moster. Allt är bäddat och frukost väntar i kylskåpet.

Vi sitter här och kikar på vad som låg i 'goodiebagen' och undrar över hur många som kommer att använda svampen. Compeed och kylgel lär däremot komma väl till pass. Nu har man fått en keps och i morgon får vi se om jag lyckas springa hem en t-shirt och medalj.

Idag känns halsen bättre. Tidvis känner jag inte av den alls. Men det är något som stör. Jag har inte bestämt mig än men nu lutar det mot att prova och ha stenkoll på pulsen, sänka målet och lova mig själv att bryta om det känns fel.

Halsont, knäkänningar och väderprognos på 9 grader och regn.

Hur ska jag vända det här?

Det är tur att jag har ont i halsen 4 dagar innan och inte på lördag. Jag har inte feber och näsan är mindre snuvig än på länge tack vare att regnet spolat bort pollen.

Knät brukar klara sig bra med ordentlig tejpning.

Hellre 9 grader än 25 och lite regn gör utmaningen ännu häftigare.

Inte alls krystat. Det är bara att bita i, göra det bästa av de förutsättningar som finns just den dagen. Det är det som är utmaningen.

Jag skrev tidigare att knäna kändes ok. Men ok är inte tillräckligt för att hålla 42 km. Jag känner av det högra lite, lite i vardagen. Så veckans första pass får bli spinning så får jag se om jag vågar jogga lite lätt på torsdag.

När jag vaknar i morgon så kan jag säga: jag ska springa ett maraton den här veckan. Sjukt. Men jag ser fram emot helgen!

Dagens långpass gav mig inte det kvittot jag ville ha. Målet 25 km blev övermäktigt och det blev 23 km löpning och 2 km promenad på slutet. Jag skulle ta mig från Alsterbro till Kristvallabrunn där baby väntade med vatten, banan och BIL. Det kallar jag service! Det var annorlunda och kul att transportspringa så det gör jag nog om. En nackdel med att springa på skogsvägar (alltså 70 eller 80-vägar) var att jag inte vågade ha hörlurar i för att jag ville vara med på trafiken helt och hållet. Så, ja! Det blev långtråkigt.

Jag brukar inte springa på bara asfalt och idag värkte båda knäna liiiite. Men med ett maraton runt hörnet så vågade jag inte pressa på. Så jag gick.

Värmen var väldigt jobbig så jag kom fram till att keps blir ett måste om solen gassar 2 juni.

Vaderna kändes inte heller bra. Och luften var tung att andas.

Men hur som - jag kan springa över 2 mil och får det bli pannben den andra halvan?

Det var nära att jag inte kom iväg till Linnealunken vid 18.30 men lite sen var jag på plats och det var mycket trevligt och 5 km promenerande i snabbt tempo var honung för benen. Kvällen var som gjuten för loppet och det är härligt att se så mycket folk i blandad ålder och form samlas för att röra på sig.

Det blev inte en enda km löpning denna veckan. Halsontet har tack och lov släppt men jag är fortfarande lite snuffsig så jag vilar någon dag till.

Planen är nu långpass (25 km) på tisdag efter jobbet men innan Linnealunken (5 km). Detta var enda sättet att få ihop löftet om att springa från jobbet med friskhet från förkylning och att långloppet inte får vara för tätt inpå maran. Så då kan jag lunka Linnealunken och njuta av kvällen:)

När vi kom hem drog vi på vattnet och badade jacuzzi fullt med bubblor:) Lyx att ha en vän med bubbelkopp!

Nu blir det stan och tapas med rödvin!

Jag känner mig helt okej. Vaderna är ömma men resten av kroppen är bara lite trött. Det blir nog en ganska tidig kväll.

Efter astma som tvingat mig gå och vader som krampade så jag var tvungen att stretcha så kom jag i mål på 2,05 och 30 någonting.

Helt okej. Klart jag är lite besviken men jag gick ut hårt och kämpade så bra jag kunde. Bet i som en gnu och intalade mig själv att jag kunde! Upp till ca 18 km låg jag i fas. Men sen började problemen.


Jag fick verkligen ut max av min kapacitet efter dagens förutsättningar så jag kan inte vara mer än nöjd med mig själv!

Efter lyxfrukost hos Mira så är det snart dags att byta om. Det har slutat regna men blåsten håller i. Jag är nervös men ganska samlad. Nu får det gå som det går. Jag har tränat bra hela våren och jag vet att jag kan springa 21 km.

Jag tror på under 2 timmar och jag ska slita som ett djur för att klara av det!

Wish me luck!

Efter fråga;

Cep heter de och kostade hutlösa 400 kronor.


Utvärdering kommer.