Jag är lat

Igår hade jag feber och återhämtade mig i soffan hela dagen. Idag är febern borta men halsontet kvar. Idag vilar jag medvetet för att bli helt bra och för att bli trött på att vila. Jag tittar på kartor över Paris och gör upp planer för sommarlovet.

Bland annat funderar jag över detta:

Tänk er följande scenario:
En tjej ligger i sängen och drar sig. Klockan är 11 på förmiddagen och solen gassar på genom persiennerna. Hon drar på sig morgonrocken och masar sig upp och sätter sig i TV-soffan. Det är inget bra på någon kanal men hon lyckas ändå fastna i någon skitsåpa/realityprogram där folk lipar. Hon går bort till köket, ignorerar gårdagens disk och öppnar kylskåpet, tänker att det skulle vara gott med kokta ägg och scones men orkar inte. Häller upp en skål med yoggi och flingor och går tillbaka till soffan. Första programmet tar slut och tjejen tänker att nu ska hon hitta på något, men vad? Ringa någon? Ja! Ett program till börjar och det verkar ju superspännande att se hur det slutar. Till lunch orkar hon inte laga något, hon har ju inte tänkt på att ta upp något ur frysen. Hon tar en macka och surfar en timma på nätet. Kommer på att hon glömde att borsta tänderna och går och gör det samtidigt som hon inser att hon fortfarande har morgonrocken på sig. Hon övergår tll myskläder och kollar på ett TV-program till. Kommer på att hon aldrig ringde någon och nu känns det lite sent. När pojkvännen kommer hem från jobbet beklagar hon sig över att inte ha gjort något vettigt och får ett ryck och diskar lite och slänger i en tvätt. Sen går de ut och går tillsammans innan kvällen spenderas i TV-soffan.

Okej - den här dagen kanske är lite överdriven men jag fastnar lätt i liknande mönster (just är klockan 13.22 och jag ligger med oborstade tänder i morgonrocken och funderar på en macka till lunch)
Detta är kanske okej när man är 16 - inte när man är 26! Och efter några sådana här dagar mår jag rent ut sagt dåligt. Jag tänker på allt jag borde/kunde göra men är längre ifrån att göra det och när jag väl gör något så känns det ändå inte tillräckligt.

Jag lyssnade på Bosse bildoktorn på någon repris under min TV-dag igår och han sa att han mår som bäst när han får gräva ner sig i något projekt eller problemlösning. Då försvinner tiden. Jag vet exakt hur det känns och jag älskar den känslan. Det krävs heller inte mycket för att den ska infinna sig, det kan räcka med att pussla, läsa en bok eller sätta upp gardiner, ibland t.om. städa. Men jag är ofta för lat. Men när jag väl sätter igång - då är jag igång.

Marcus brukar kalla mig för allt eller inget. Att ha honom i mitt liv motverkar mycket av detta eftersom han planerar och drar med mig på saker - typ 90 % av alla spontanpromenader är på hans initiativ. Och sen vill jag ju hålla ordning kring mig för hans skull för jag gillar inte när han lämnar disk i diskhon eller sprider grejer runt sig och då ska ju inte jag heller göra det. När han är borta med jobbet brukar det se ut som en svinstia tills en timma innan han kommer hem då jag panikstädar.

För att motverka att jag ska slänga bort mitt lov på lathet så har jag tänkt såhär.

Oplanerade dagar:
  • ringer klockan 8.30 - Då har jag förmodligen sovit mina 8 timmar, vilket är lagom, mer så blir man bara för trött
  • börjar jag med en morgonpromenad, minst runt Linneasjön (25 min)
  • äter jag sedan en god frukost framför Nyhetsmorgon, Barometern och datorn i MAX 60 min och sedan diskar jag upp efter mig samt planerar lunch.
Nu börjar "dagen" med att träffa folk, göra något från "att göra"-listan, handla, städa, läsa, pussla. Vad jag känner för... samtidigt som jag ska försöka planera in "fasta saker" lite i tid för att ha något att hänga upp dagen på.

Men den här början på dagen hoppas jag att jag inte blir fast i min LATHET

Jag inser att detta är ett "lyxproblem" som många inte har. Men jag har ett helt sommarlov utan jobb för första gången sedan jag slutade 8:an. Jag har inget hus att sköta och inga barn som mitt liv kretsar kring.
Så jag har mycket tid över och den vill jag gör det bästa av! Jag är i grunden lat men hoppas på att hitta en balans då jag kan slappa men ändå trivas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0