Run Sara Run

I lördags natt när vi kom hem från Öland (vid halv 1) så fick jag ett ryck och utmanade Marcus att promenera runt Nybro tills solen gick upp. Och vi gick tills det ljusnade men solen orkade vi inte riktigt vänta på. 02.15 var i vi hemma igen. (Måste säga att det är lite skrämmande att Nybro är HELT dött en midsommardagsnatt.)

Under den här promenaden bestämde jag även att jag ska träna varje dag fram till bröllopet. Då vill jag ju vara i mitt livs form! Även om det inte hinner hända så mycket synligt på 3 veckor så är det känslan jag vill åt. Känslan av att vara i bättre form än tidigare och känna sig stark och "nytonad" (som i engelskans toned).

Så varje dag ska jag svettas i minst 30 minuter.
Det har börjat bra:

Söndag: 5 km löpning
Måndag: 30 min gym (bl.a. 2,5 km löpning) + medelpass
Tisdag: Transportlöpning stegrande fart till Hökahult 7,7 km, de sista 2,5 km i 5,10 min/km-fart
Onsdag: Provade gratisappen NTC (Nike training club) och körde ett 30-min-pass. Tummen upp! Enkelt och snabbt.

Jag har ju lov så tid finns, det är bara att köra.

Ett citat som fastnat och faktiskt påverkat mitt liv på så sätt att jag lyft rumpan från soffan lite oftare är:

"Life begins at the end of your comfort zone"

I stort sätt alla roliga minnen jag har har krävt en ansträngning. Allt jag är stolt över har krävt ett kliv ut i osäkerheten.

Jag sover bort förmiddagarna and I like it. Regn och sambo som arbetar ger lata dagar and I like it :)

Men idag sprang jag igen! Jag gav mig ut som bambi på hal is och det kändes som att jag snarare inte sprungit på 3 år men sen tittade jag ner på mina gula fina "finisher" t-shirt och insåg att om jag kunde springa 42 km för 21 dagar sedan så kan jag nog springa 5 idag.

Och till min förvåning träffade jag på en "kompis" i likadan tröja :) Alltså... en tröjkompis, annars har jag ingen aning om vem denne man var. Men ändå, kul i lilla Nybban.

5 km i lungt tempo blev dagens marathon. Det gick inte lätt och knät ömmade lite, men vad gör väl det. Det var härligt att komma igång igen och nu ska det bli desto mer tränande på mina numera lediga dagar!

Idag blir det ingen löpning på långa vägar. Idag har en symfoni av förkylning, pollenallergi och astma förpassat mig till soffan. Här stannar jag resten av kvällen.

Idag har jag och baby varit tillsammans i 11 år. Jag hade nyss fyllt 16 när vi blev tillsammans och om mindre än en månad gifter vi oss. Från 16 år till 27 år har jag växt upp från en flicka till vuxen? Den resan har jag fått göra med min älskling vid min sida.


Idag var andra skolavslutningen på två dagar med mycket känslor och jobbiga avsked. I kväll blir det studentfirande.
På måndag är sista dagen på mitt nuvarande jobb och på tisdag börjar jag på Montessori (en dag) och sen är det sommarlov... helt otroligt vad tiden går!



Och ja... träningsblogg var det. Sedan marathonet har jag inte sprungit en enda km. Men dock en hel del "lek-intervaller" i brännboll mot sexorna, vattenkrig och datten. Kanske tar mig ut på en längre runda i helgen.

 

 

Mitt stora syfte med bloggen var att skriva om min väg mot Stockholm Marathon för att hålla fokus uppe.

Nu är det avklarat och jag känner mig lite vilsen i mitt bloggande.

Hur som helst blir nog bloggandet mer sporadiskt nu- så ni som brukar kika in kan vara inställda på det.

Nästa träningsmål blir en "egen" halvmara med en kollega som blev sjuk lagom till Göteborgsvarvet. Sen blir det kanske ett fjärde midnattslopp i Götet. Men jag tvekar, det är i veckan som vi får huset och kvav augustinatt-luft har aldrig varit min vän.

Här bjuder jag iaf på några bilder från helgen när mina fina arbetskamrater total-chockade mig med kidnappning från Friskis och sedan middag och drinkar i Kalmar.

 

Vispad grädde till kvällsmat.... Kanske inte världsbäst vid den här tiden på dygnet men efter att ha läst boken matrevolutionen av läkaren Andreas Eenfeldt är jag inte längre rädd för fett utan är ännu mer övertygad om att snabba kolhydrater är boven bakom världens fetmaepedemi. Jag försöker äta så naturligt som möjligt och undviker e-ämnen så långt det är bekvämt. Mitt plockgodis ska det dock krävas mycket för att jag ska ge upp :)

Så dagens kvällsmat blir vispad grädde med jordgubbar, cashew och nyheten i mitt skafferi - vaniljpulver. Ren vanilj och inget annat. Supergott och väldigt mättande.

 

Förutsättningarna var inte de bästa. Efter att ha haft halsont i veckan så tvekade jag på min dagsform. Var det ens säkert för min hälsa att starta. Jag bestämde mig för att prova en mil. Om det kändes bra då så skulle jag köra på.



Vädret kunde knappt varit sämre (kanske hade 30 grader och sol varit sämre?). Mitt livs enda marathon prickades in på Stockholms kallaste junidag sedan 1928. Dagens maxtemperatur var 6 grader och med kyleffekt från vinden kändes det som 0 grader. Och på det var man blöt in på trosorna.
Men ska det vara en utmaning så ska det jäkla mig vara en utmaning!
Vi hade som tur var lyckats få tag på varsin sopsäck - tack Janne. Den räddade oss från att vara iskalla redan innan start och jag behöll den på i ca 38 km vilket gjorde att mina lår och bål inte blev istappar direkt.

Vi gick upp lite sent på morgonen och fick panikskjutsas in till centralen - tack Janne igen :) Väl på plats höll vi oss nere på stationen så länge vi kunde. Väl ute flöt det på bra att lämna in överdragskläder och stå i toakön alldeles för länge.

Sedan var det bara att hänga på floden av folk och snart gick starten....

0-5 km 6,30 min/km
Jag njöt. Jag hade startat Stockholm marathon. Allt kändes bra. Tills jag kollade på pulsklockan. Pulsen hade rusat upp till 177. På tok för högt för det lugna tempot. Kilometrarna rullade på och känslan var fortsatt bra men pulsen fortsatt på tok för hög. Nu kände jag att det var kört men bestämda mig för att hålla planen och springa en mil och där ta beslutet. Jag hoppades att den höga pulsen berodde på att kroppen kämpade för att hålla värmen och för att jag var nervös.




5-10 km 6,20 min/km
Benen flöt på ännu bättre och pulsen stabiliserades runt normalt. Jag låg några km under 6-min-tempo och benen gick av sig själva. Trots vädret njöt jag av stämningen. Vid vätskestationerna gick jag och drack, det kändes som en bra taktik. Jag kom till den fruktade Västerbron och trodde att det var en annan bro "för den här var ju inte minsta jobbig". När jag kom ner upptäckte jag moster som hejade och eftersom hon skulle stå vid Västerbron så insåg jag att den var avklarad - första gången. Vid 10 km tog jag beslutet att jag skulle köra!!!

10-15 km 6,16 min/km
Mitt i stan. Allt flöt och kändes fortfarande enkelt.

15-20 km 6,37 min/km
Tempot minskade men känslan var fin. Fösta varvet avklarades och att se Stadion och sedan vika av gjorde mig sååå sugen på att komma dit för andra gången och nästan vara klar! Vi sprang ut på Gärdet - nästan ingen publik förutom några söta hästar och motvinden från helvetet. Här kände man att man levde.

20-25 km ca 6,44 min/km
Jag passerade halvmaran med känslan att "Jag är ju oförskämt pigg - jag vill ju inte alls lägga mig i vägrenen och gråta".

25-30 km 7,13 min/km
Här började det kännas. Jag intalade mig själv att loppet skulle "börja" efter 30 men redan här fick jag stanna någon gång och stretcha samt att det tog lite längre tid att börja springa efter vätskestationer. Jag som skrattade när jag såg att det skulle serveras bananer gick och tuggade blöt banan som om jag inte ätit på en vecka. Så gott och energin gick rakt ut i kroppen.



30-35 km 8,00 min/km
Här kom Västerbron för andra gången. Jag hade bestämt att jag fick gå upp. Men upp hade jag nog klarat att springa men ner - kramp i vaderna direkt. Sen turades alla muskler i benen att ge av krampkännning så det blev många stopp och nerförsbackar var helt körda. Vid runt 35 km började även vänster knä värka. Jag har haft problem med höger knä och det var tejpat och mådde ganska bra hela vägen. Vänster knä byggde upp till smärta så att det inte gick att stödja på det, så gick jag några hundra meter, kunde jogga en bit igen och såhär fick det bli fram till mål.

35-40 km 8,00 min/km
Nu var det inget att fundera på - jag skulle i mål. Det gjorde mig inte så mycket att gå, då kändes det så jäkla bra när jag väl kunde springa. Jag åt dextrosol och drack cola vilket gav energi. Frida hejade på mig och lyckades filma världens härligaste film som jag kommer att må bra av i många år framöver. (Finns på facebook)



40-42,2 7,42 min/km
Glädje! Nu var det bara "upploppet" kvar. Var så nöjd med mig själv. När Stadion närmade sig ville jag gråta av lycka (okej, jag grät..haha). Väl inne på stadion vägrade jag gå på löparbanan men vänsterknät ville inte alls samarbeta så jag hoppade fram med högerbenet främst som när man lekte häst som barn... Måste sett helt galet ut men det bjuder jag på.

MÅÅÅÅÅÅÅLL
Under 5 timmar! 4,54,55
Lycka. Och kyla. När man väl stannade så kom kylan på allvar. Fingrarna var helt bortdomnade. Jag hade bara ett mål: överdragskläderna. Att få av sig de blöta kläderna och få på torra. Jag grät igen av lycka, utmattning och för att jag frös röven av mig.
Tog T-banan till Farsta strand (fick backa ner för rampen), på t-banan träffade jag en 67-årig järnlady som sprungit Stockholm marathon 25 gånger som var extremt motiverande att prata en stund med och blev därefter hämtad -tack Janne. Den varma duschen var den bästa någonsin. Att äntligen få tina.


Snittpulsen var bra och enligt min Garmin sprang jag hela 43,06 km och att mitt medeltempo var 6,51 (Officiella: 7,00 min/km)

NÖJD. STOLT. GLAD.
Tack för all pepp - det gör stor skillnad!