Run Sara Run

Jag kör vidare den här veckan, faktiskt med mer energi och med fokus på middag med kollegorna här hemma på fredag och därefter ett höstlov fullt med jobb men med andningspaus från eleverna. Tid att reflektera och planera!

Helgen som gått har bidragit till dagens helt normala energinivå. Fantastiskt att komma iväg och ha tid med man ich vänner. 

Och jag som nästan lät mig hitta ursäkter.

Dag 1. So far, so god!

Gäller det som funkar för mig:

• Onyttigt högst 2ggr/vecka.
• Träning MINST 2ggr/vecka.
• Hålla fortsatt stenkoll på min förtroendetid och inse att efter en tuffare period är hela tanken att jag nu kan jobba lite mindre. 

 

Jag börjar här. Rimliga mål. Jag vet att jag kan. Nu ska jag bara göra också.

Detta firas idag med en godispåse! Klassiskt idiotiskt men gott:)

 

Syfte: Mer energi och en välmående mage.

De senaste veckorna har jag dock inte haft en hållbar livsstil. Jag har jobbat som en iller ich sedan däckat på soffan. Fått för mig att jag är oumbärlig på jobbet (om man gråter för att man måste vara sjukskriven har man kanske inte den sundaste inställningen till sin egen viktighet). Haft en förkylning i kroppen i en månad. Ätit för mycket socker. Tittat på för många serier om vampyrer och zombies. Varit mycket på Friskis, för att ansvara för saker. Men Tränat-ingenting. 

Nu inser jag att jag måste tänkta ett varv till och prioritera mig. 

 Återkommer. Nu behöver jag nog bloggen igen. 

I slutet av augusti åkte jag över till Göteborg för en mycket trevlig helg. Midnattsloppet var i fokus och jag satte det rimliga målet att slå mitt förra bästa mil-lopp på 58.36. 

Jag kände mig taggad och full av löparendorfiner. För att hålla hela vägen lovade jag mig själv att börja lugnt och lyckades (för bra?). Första km gick på 6.10. Sedan ökade jag och det flöt på. Såg Älvsborgsbron och var oerhört tacksam över att inte behöva springa över till Hisingen. Tryckte på och tänkte KALAS hela tiden.  (Knän, Armar, Lutning, Avslappning och Svanskota). 

Så kom den-helvetesbacken. I nästan en km gick det upp, upp och lite mer upp. Tuggande på och tappade fart men utsikten uppe från Masthuggskyrkan gav ny energi (kan ha något med att göra med att det började luta ner, ner och lite mera ner). Därefter var det bara att kriga. Överdoserade Bricanyl och bet ihop. Märke att sekunderna gled ifrån mig och backarna ville inte ta slut. Sista km gick uppåt men lyckades på något märkligt sätt springa den i 5.15-tempo. Och gick i mål på 58,32. 

Klarade målet med 4!!! sekunder:)

Darrig och nöjd åkte jag hem med mina lika duktiga vänner och kröp ner i sängen. 

Så kommer vi till nästa lopp: Tjejmilen. 

Upplägget var så mycket mer än ett lopp. Flyga upp tillsammans med ett helt gäng tjejer och ha tre heldagar i huvudstaden med shopping, middag och mys. Fantastiskt. Men loppet i sig kommer jag inte att springa igen av tre anledningar: 

1. Det var supertrångt- hela vägen. Och då startade jag ändå i grupp 2.

2. Publiken var den tråkigaste jag stött på på ett lopp. Stod knappt någon de 7 första km och när det väl blev publik stod de stela och glodde. Hallå! Vi behöver pepp här! (Dagen var stekhet och en kvinna stod med trädgårdsslangen och vattnade blommar- på Gbg-varvet vattnar de köparna).

3. Jag gillar egentligen inte koncept som tjej-mil, -klassiker mm. Ska vi ha ett jämlikt samhälle så ska det vara åt båda hållen. Jag saknade att tävla ned grabbar.

Men nu sprang jag loppet vilket jag är glad för. Det var en ny upplevelse. Och loppet gick bra. Jag pressade ut varje uns energi som fanns i kroppen. På slutet inbillade jag mig att jag klöste nig fram med händerna, eftersom de var de enda musklerna som kändes pigga. Banan var relativt flack och jag lyckades  komma in på tiden 57,06. Det var vad som fanns att hämta den dagen. 

Två bra lopp. Månaden som har gått sedan dess har däremot begravts i jobb och en enormt segdragen förkylning. 

Återkommer när jag kommit igång igen!