Med månen som enda vägledare
Eftersom tejpen var slut idag vågade jag inte springa på asfalt så jag gav mig av på en gruscykelväg. 5 km bortåt och sen vände jag. Det var en härlig känsla att kunna lita på hur fötterna kände av marken och benen satte bra fart.
Winnerbäck-vemod och månljus is the shit:)
Jag lyckades t.o.m. fånga månen i språnget (mitt språng då, månen höll sig lugn)
Kommentarer
Trackback
