Och hur gick det då?

Jag har ju faktiskt sprungit 2 lopp i sensommaren. Ni som trots otroligt sporadiskt bloggande fortfarande kikar in här kanske är lite nyfikna. Det ska ju ändå vara en löparblogg. 

I slutet av augusti åkte jag över till Göteborg för en mycket trevlig helg. Midnattsloppet var i fokus och jag satte det rimliga målet att slå mitt förra bästa mil-lopp på 58.36. 

Jag kände mig taggad och full av löparendorfiner. För att hålla hela vägen lovade jag mig själv att börja lugnt och lyckades (för bra?). Första km gick på 6.10. Sedan ökade jag och det flöt på. Såg Älvsborgsbron och var oerhört tacksam över att inte behöva springa över till Hisingen. Tryckte på och tänkte KALAS hela tiden.  (Knän, Armar, Lutning, Avslappning och Svanskota). 

Så kom den-helvetesbacken. I nästan en km gick det upp, upp och lite mer upp. Tuggande på och tappade fart men utsikten uppe från Masthuggskyrkan gav ny energi (kan ha något med att göra med att det började luta ner, ner och lite mera ner). Därefter var det bara att kriga. Överdoserade Bricanyl och bet ihop. Märke att sekunderna gled ifrån mig och backarna ville inte ta slut. Sista km gick uppåt men lyckades på något märkligt sätt springa den i 5.15-tempo. Och gick i mål på 58,32. 
Klarade målet med 4!!! sekunder:)
Darrig och nöjd åkte jag hem med mina lika duktiga vänner och kröp ner i sängen. 



Så kommer vi till nästa lopp: Tjejmilen. 
Upplägget var så mycket mer än ett lopp. Flyga upp tillsammans med ett helt gäng tjejer och ha tre heldagar i huvudstaden med shopping, middag och mys. Fantastiskt. Men loppet i sig kommer jag inte att springa igen av tre anledningar: 
1. Det var supertrångt- hela vägen. Och då startade jag ändå i grupp 2.
2. Publiken var den tråkigaste jag stött på på ett lopp. Stod knappt någon de 7 första km och när det väl blev publik stod de stela och glodde. Hallå! Vi behöver pepp här! (Dagen var stekhet och en kvinna stod med trädgårdsslangen och vattnade blommar- på Gbg-varvet vattnar de köparna).
3. Jag gillar egentligen inte koncept som tjej-mil, -klassiker mm. Ska vi ha ett jämlikt samhälle så ska det vara åt båda hållen. Jag saknade att tävla ned grabbar.

Men nu sprang jag loppet vilket jag är glad för. Det var en ny upplevelse. Och loppet gick bra. Jag pressade ut varje uns energi som fanns i kroppen. På slutet inbillade jag mig att jag klöste nig fram med händerna, eftersom de var de enda musklerna som kändes pigga. Banan var relativt flack och jag lyckades  komma in på tiden 57,06. Det var vad som fanns att hämta den dagen. 





Två bra lopp. Månaden som har gått sedan dess har däremot begravts i jobb och en enormt segdragen förkylning. 

Återkommer när jag kommit igång igen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0